Rhodesian ridgeback passar aktiva familjer med hundvana

År 1922 skrev F. R. Barnes ner den första standarden för en hund som jagade lejon. Det skedde i Bulawayo i dåvarande Rhodesia, i dag Zimbabwe, och hunden var rhodesian ridgeback, som också kallas afrikansk lejonhund. I Sverige är den i dag framför allt en sällskapshund, intensiv som valp och reserverad mot främlingar. Rasen känns igen på hårkammen längs ryggen, där pälsen växer åt fel håll. Samma arvsanlag som ger kammen ökar också risken att valparna föds med missbildningen dermoid sinus.

Lejonhunden höll viltet på plats tills jägaren kom fram

Rhodesian ridgeback är den enda erkända hundrasen med ursprung i södra Afrika. Rötterna finns i Kapkolonin, där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med inhemska, halvt domesticerade jakthundar som redan hade en hårkam på ryggen. Hundarna jagade främst i par eller i grupper om tre. Deras uppgift var att spåra viltet, särskilt lejon, och genom sin snabbhet och smidighet hålla det på plats tills jägaren hann fram.

Barnes byggde sin text på dalmatinerns standard. Den sydafrikanska kennelklubben erkände rasen 1926. Ridgebacken hör till grupp 6 i den internationella kennelfederationen FCI:s indelning, drivande hundar samt sök- och spårhundar. Där finns också bland andra beagle och de svenska stövarna. Hemländer är Sydafrika och Zimbabwe.

Lejonjakten är historia. Rasen avlas i Sverige i huvudsak som sällskapshund för aktiva hundägare, utan inriktning på jakt- eller vaktegenskaper. Den jakt som finns är främst eftersök, och före pandemin startade ungefär 16 procent av de svenskfödda hundarna på anlagsprov i viltspår.

Hårkammen beror på en dubblerad bit arvsmassa

Ridgen, som hårkammen kallas, är rasens adelsmärke. Den ska börja direkt bakom skuldrorna och smalna av fram till höftbenen. I övre delen sitter två virvlar, kallade kronor, som ska vara identiska och placerade mitt för varandra. En bra genomsnittlig bredd är 5 centimeter. En hund helt utan ridge diskvalificeras på utställning.

Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala visade 2007 att ridgen orsakas av en dominant mutation. Det är en dubblering av en bit arvsmassa som bland annat omfattar tre gener för tillväxtfaktorer. Samma mutation ökar risken att hunden föds med dermoid sinus.

Eftersom anlaget är dominant räcker det att valpen ärver det från en av föräldrarna. Två hundar med ridge kan ändå få valpar utan, och cirka 8 till 10 procent av de svenskfödda ridgebackarna saknar ridge. Valpar utan ridge föds i ungefär var tredje kull. Det finns ett gentest som visar om en hund bär anlaget i enkel eller dubbel uppsättning eller inte alls.

Dermoid sinus är en kanal som kan nå ryggmärgens hinna

Dermoid sinus är en rörformig missbildning i huden som uppstår när huden och nervsystemet inte skiljs helt åt under fosterutvecklingen. Kanalen sitter någonstans längs ryggen eller nacken, oftast på halsen eller övre delen av ryggen. Den kan sluta strax under huden, sluta blint i en säck eller gå hela vägen in till hinnan som omger ryggmärgen.

Missbildningen syns redan hos unga hundar som en öppning mitt på ryggen där hår sticker ut, ofta i en virvel. Under öppningen går det ibland att känna en sträng. En del hundar får inga besvär alls, eller bara lite vätska ur öppningen. Öppningen kan hållas ren med varsam tvätt. Täpps kanalen igen kan den bli infekterad och bilda en böld, och en kanal som når ryggmärgens hinna kan ge neurologiska symtom.

Behandlingen är kirurgisk när kanalen vätskar mycket, blir infekterad eller ger neurologiska symtom. Utsikterna är mycket goda om hunden inte har några neurologiska symtom. Tas kanalen inte bort helt kan den växa ut igen och kräva en ny operation.

Missbildningen är medfödd och ärftlig, och uppfödaren ska kontrollera valparna för dermoid sinus innan de lämnas till köparna. Av de 1 622 levandefödda valparna i rasklubbens avelsregister 2015 till 2019 hade ungefär 2 procent dermoid sinus. Fallen fanns i cirka 14 procent av kullarna. Andelen har minskat över tid. En hund som har dermoid sinus eller har opererats för det används inte i avel.

Ridgebacken är reserverad mot främlingar och intensiv som valp

Enligt rasstandarden ska en ridgeback ha ett värdigt och intelligent uppträdande och vara reserverad mot främlingar, utan att vara aggressiv eller blyg. Den har en hel del vakt- och jaktinstinkt och är ganska självständig men lyhörd. Rasen fungerar generellt mycket bra som familjehund och älskar sin familj, men väljer oftast ut en favorit.

Det är en krävande ras att hantera, och den som har hundvana har en fördel. En ridgeback tar tid att uppfostra och är ofta mycket intensiv som valp och unghund. Den behöver mycket miljö- och socialträning, och Svenska Kennelklubben (SKK) räknar med kurser under hundens första ett till två år.

I beteende- och personlighetsbeskrivningen BPH visade cirka 15 procent av de svenskfödda hundarna från åren 2015 till 2019 en högre grad av oro när en främmande person närmade sig. Cirka 17 procent tog avstånd från personen. Rasklubben räknar inget av beteendena som rastypiskt.

För en familj med barn i förskoleåldern gäller samma råd som för andra stora raser. Önskvärd vikt för en hane är 36,5 kilo och för en tik 32 kilo. En större och starkare hund kräver att en vuxen tar ansvar för promenader och motion. En vuxen ska också alltid finnas med när små barn och hund är tillsammans. Hunden behöver dessutom en egen viloplats där den får vara ifred.

Rasen behöver mycket motion men lite pälsvård

På SKK:s femgradiga skala står rhodesian ridgeback på steg fyra för aktivitet, samma steg som tysk schäferhund, en annan av de stora hundraserna. Den som skaffar en ridgeback bör tycka om att vara ute och röra på sig mycket i naturen.

För pälsvård står rasen på steg ett, det lägsta. Pälsen är kort, tät och glänsande, och färgen varierar från ljust vetefärgad till röd. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet. Klorna behöver klippas och hunden badas regelbundet.

Höfter och armbågar röntgas före parning

Rhodesian ridgeback ingår i SKK:s hälsoprogram för höftledsdysplasi (HD) sedan 1986 och för armbågsledsdysplasi (ED) sedan 2001. Det innebär att en hund som ska användas i avel måste ha ett röntgenresultat registrerat hos SKK före parningen, annars registreras inte valparna. En hund med HD grad E eller ED grad 2 eller 3 får inte användas i avel. Av hundarna födda 2015 till 2019 röntgades 63 procent på både höfter och armbågar.

Fråga uppfödaren om föräldrarnas röntgenresultat och om de har mentalbeskrivits med BPH.

Hudbesvär är en av de vanligaste orsakerna till veterinärbesök hos rasen. I rasklubbens hälsoenkäter hade 12 procent av de treåriga hundarna och 16 procent av de åttaåriga fått diagnosen allergi, oftast atopisk dermatit eller födoämnesallergi. De vanligaste orsakerna till att en ridgeback avlivas före tio års ålder är tumörer i lungor, lymfsystem och skelett. Det betyder inte att tumörerna är vanliga, utan att de hundar som drabbas oftast dör unga.

Registreringarna har halverats sedan toppåret 2021

Under pandemiåret 2021 registrerade SKK 446 rhodesian ridgebackar, det högsta antalet de senaste tio åren. Sedan dess har antalet sjunkit varje år, och 2025 registrerades 217, det lägsta under perioden. Fram till 2022 föddes ungefär 40 kullar om året, med i genomsnitt åtta valpar per kull. Under 2026 har antalet ökat igen: fram till den 18 november hade SKK registrerat 221 hundar, fler än under hela 2025.

År Registrerade Varav importer
2016 332 16
2017 363 17
2018 293 21
2019 285 17
2020 347 16
2021 446 20
2022 324 15
2023 312 14
2024 267 18
2025 217 9

Antal rhodesian ridgebackar registrerade hos SKK per år. Källa: SKK Avelsdata, uppdaterad den 18 november 2026.

Så hittar du en uppfödare

Valpar ur registrerade kullar annonseras på SKK:s Köpahund. Specialklubben Rhodesian Ridgeback Sverige listar dessutom aktuella valpkullar från uppfödare som har förbundit sig att följa klubbens regler för valphänvisning utöver SKK:s. Klubben har också rasinformatörer som svarar på frågor om rasen och hundköpet.

Fråga uppfödaren om valpen är kontrollerad för dermoid sinus och vilka röntgenresultat föräldrarna har. Fler raser i samma storlek finns bland de stora hundraserna. Hur en ras passar familjens vardag står i guiden om vilken hundras som passar dig.

Fakta Rhodesian ridgeback
Rasgrupp Grupp 6, drivande hundar samt sök- och spårhundar
Hemland Sydafrika och Zimbabwe
Önskvärd mankhöjd Hane 63 till 69 cm, tik 61 till 66 cm
Önskvärd vikt Hane 36,5 kg, tik 32 kg
Päls Kort och tät, ljust vetefärgad till röd
Registrerade hos SKK 2025 217
Hälsa att fråga uppfödaren om Dermoid sinus, höftledsdysplasi (HD) och armbågsledsdysplasi (ED)
Rasklubb Specialklubben Rhodesian Ridgeback Sverige

Senast faktagranskad: 19 november 2026